Vårt första jaktprov
I går startade Smilla och jag på vårt första jaktprov, dock inte vårt sista. :) Vi var på SSRK Västras prov i Hunneberg, ett väldigt stort och vackert område utanför Vänersborg. Det var ett väl upplagt prov, i alla fall i den rutan vi var, och måste vara ett av Sveriges största med drygt 120 startande hundar på två dagar.
Jag har faktiskt inte varit så hemskt nervös innan och inte heller på provdagen. I torsdags fick vi en bra genomkörare med ett träningsprov så det var ett bra genrep. Tidigt i går morse åkte Linda, Mats, Cissi och jag iväg med Sally och Smilla. Linda hade samling 8.00 och jag 12.00 för samma ruta, väldigt praktiskt. Eftersom jag startade först på eftermiddagen kunde jag i lugn och ro titta på hundarna som startade innan mig och det var väldigt skönt. Fy för att starta först på ett prov! :S
När vi stod och väntade på att bli framkallade till startplatsen fladdrade fjärilarna rejält! Men när vi kom fram till domare, skytt och sekreterare blåste de mer eller mindre bort. Efter att ha hälsat på domaren, var det bara Smilla, skytten, domaren och jag. Det fanns en del publik men de märkte jag knappt utan jag var totalt fokuserad på Smilla. Första momenten var två enkelmarkeringar och fram dit skulle vi gå fot. Första markeringen kastades synligt även om kråkan inte syntes på marken för högt gräs. Den klippte Smilla direkt. Andra markeringen kastades bakom några små björkar och allt Smilla såg var den högsta bågen i kastet. Det tog en stund för henne att hitta den men gick bra. När hon kom in med den fick hon för sig att släppa den på marken framför fötterna på mig. Jag blev mäkta förvånad men hetsade inte upp mig för det. Det var ju liksom för sent för det... :tired:
Andra momentet var ett riktat närsök och dit var det cirka 15 meter fotgående. Det låg ett antal vilt på 15 meters håll alldeles i närheten av sjön i högt gräs. Smilla gick rakt ut på mitt kommando och när jag blåste söksignal kom hon tillbaka blixsnabbt med en duva (tror jag det var). Dessvärre räckte hon upp långfingret i vädret, sa till mig "Ta denna om du kan, kärringjävel!" och fullständigt spottade ut den framför fötterna. Snacka om att vi har en konflikt hon och jag... :mad:
Dags för vattenmarkeringar. Den första kastades ut på öppet vatten från en båt som låg i vasskanten. Det var en del näckrosor men efter torsdagens övningar var de inga problem. Här gjorde jag ett stort misstag, visade det sig. Smilla simmade rakt ut mot anden men såg den inte riktigt. Den låg väldigt tungt i vattnet och hon simmade till vänster om den. När hon hade kommit sex-sju meter ifrån den, blåste jag stopp och dirigerade henne tillbaka till höger. Hon tog anden och kom in med den, faktiskt fick jag den i hand. Änder tycker hon av någon anledning är bäst att lämna i hand. Andra vattenmarkeringen, en trut, landade i kanten av ett vasstäckt gungfly och syntes relativt tydligt. Hon gick upp på gungflyt till höger om truten och letade en kort stund innan hon gick ner i vattnet igen och simmade för fullt åt vänster, än en gång. Även den här gången stoppade jag men efter lite längre tid än förra gången. Hon tog mina signaler och levererade även den här, tyvärr mitt framför fötterna på mig. Vid det här laget såg jag alla pris flyga sin kos och brydde mig inte så mycket. Smilla lyssnade väldigt bra på pipan och tog mina signaler direkt, hon var otroligt duktig! Misstaget jag gjorde var att dirigera henne för tidigt och jag fick skarp kritik av domaren för det. Han hade velat se henne försöka lösa situationen själv först, vilket hon inte fick möjlighet att göra. Förlåt mig, Smilla! Jag borde vetat bättre. :blush:
Som avslutning var det ett intressant fält. Halva fältet bestod av barrskog med blåbärs- och lingonris och halva bestod av gungfly och lite av en mosse. Stället där vi skickade hundarna ifrån var lite klurigt. Rakt fram växte buskar och träd men terrängen var öppen både till höger och vänster. Till höger var gungflyt och av någon anledning gick de flesta hundarna ut dit, förmodligen för att det var öppen terräng. Det visade sig vara svårt för dem att ta sig därifrån stundtals, en riktigt jobbig terräng. Sex vilt låg ute och Smilla hämtade in fem sen tyckte domaren att det räckte. Hon gjorde ett kanonjobb på fältet! Hon kom tillbaka tom ett par gånger med det var inga problem att få ut henne igen. Hon täckte området bra och rörde sig emellan terrängskiftet utan vidare. Det gick ganska fort för henne också. När hon kom med fasanen, som låg längst ute på fältet, var jag mäkta stolt över henne! :D
Smilla var stadig hela tiden och visade ingen tendens att knalla. Fotgåendet kunde inte varit bättre och hon lyssnade på mig hela tiden. Hade det inte varit för avlämningarna och mitt misstag vid vattenmarkeringarna, kanske vi till och med kunde fått ett första pris. Nu blev det ett andra pris, något som jag är väldigt nöjd med! För tre veckor sen tänkte jag inte ens starta för jag tyckte att ingenting fungerade...
Nu blir det att träna på att hålla fast innan avlämning, något som redan har påbörjats. Jag har en månad på mig att fixa det hela, innan vi förhoppningsvis får följa med på jakt (hoppas jag får följa med i alla fall) och sen har jag anmält mig till ett nytt jaktprov. Nya friska tag!
Här pustar vi ut efter provet och ska stå passiva när nästa hund markerar på land.
Jag har faktiskt inte varit så hemskt nervös innan och inte heller på provdagen. I torsdags fick vi en bra genomkörare med ett träningsprov så det var ett bra genrep. Tidigt i går morse åkte Linda, Mats, Cissi och jag iväg med Sally och Smilla. Linda hade samling 8.00 och jag 12.00 för samma ruta, väldigt praktiskt. Eftersom jag startade först på eftermiddagen kunde jag i lugn och ro titta på hundarna som startade innan mig och det var väldigt skönt. Fy för att starta först på ett prov! :S
När vi stod och väntade på att bli framkallade till startplatsen fladdrade fjärilarna rejält! Men när vi kom fram till domare, skytt och sekreterare blåste de mer eller mindre bort. Efter att ha hälsat på domaren, var det bara Smilla, skytten, domaren och jag. Det fanns en del publik men de märkte jag knappt utan jag var totalt fokuserad på Smilla. Första momenten var två enkelmarkeringar och fram dit skulle vi gå fot. Första markeringen kastades synligt även om kråkan inte syntes på marken för högt gräs. Den klippte Smilla direkt. Andra markeringen kastades bakom några små björkar och allt Smilla såg var den högsta bågen i kastet. Det tog en stund för henne att hitta den men gick bra. När hon kom in med den fick hon för sig att släppa den på marken framför fötterna på mig. Jag blev mäkta förvånad men hetsade inte upp mig för det. Det var ju liksom för sent för det... :tired:
Andra momentet var ett riktat närsök och dit var det cirka 15 meter fotgående. Det låg ett antal vilt på 15 meters håll alldeles i närheten av sjön i högt gräs. Smilla gick rakt ut på mitt kommando och när jag blåste söksignal kom hon tillbaka blixsnabbt med en duva (tror jag det var). Dessvärre räckte hon upp långfingret i vädret, sa till mig "Ta denna om du kan, kärringjävel!" och fullständigt spottade ut den framför fötterna. Snacka om att vi har en konflikt hon och jag... :mad:
Dags för vattenmarkeringar. Den första kastades ut på öppet vatten från en båt som låg i vasskanten. Det var en del näckrosor men efter torsdagens övningar var de inga problem. Här gjorde jag ett stort misstag, visade det sig. Smilla simmade rakt ut mot anden men såg den inte riktigt. Den låg väldigt tungt i vattnet och hon simmade till vänster om den. När hon hade kommit sex-sju meter ifrån den, blåste jag stopp och dirigerade henne tillbaka till höger. Hon tog anden och kom in med den, faktiskt fick jag den i hand. Änder tycker hon av någon anledning är bäst att lämna i hand. Andra vattenmarkeringen, en trut, landade i kanten av ett vasstäckt gungfly och syntes relativt tydligt. Hon gick upp på gungflyt till höger om truten och letade en kort stund innan hon gick ner i vattnet igen och simmade för fullt åt vänster, än en gång. Även den här gången stoppade jag men efter lite längre tid än förra gången. Hon tog mina signaler och levererade även den här, tyvärr mitt framför fötterna på mig. Vid det här laget såg jag alla pris flyga sin kos och brydde mig inte så mycket. Smilla lyssnade väldigt bra på pipan och tog mina signaler direkt, hon var otroligt duktig! Misstaget jag gjorde var att dirigera henne för tidigt och jag fick skarp kritik av domaren för det. Han hade velat se henne försöka lösa situationen själv först, vilket hon inte fick möjlighet att göra. Förlåt mig, Smilla! Jag borde vetat bättre. :blush:
Som avslutning var det ett intressant fält. Halva fältet bestod av barrskog med blåbärs- och lingonris och halva bestod av gungfly och lite av en mosse. Stället där vi skickade hundarna ifrån var lite klurigt. Rakt fram växte buskar och träd men terrängen var öppen både till höger och vänster. Till höger var gungflyt och av någon anledning gick de flesta hundarna ut dit, förmodligen för att det var öppen terräng. Det visade sig vara svårt för dem att ta sig därifrån stundtals, en riktigt jobbig terräng. Sex vilt låg ute och Smilla hämtade in fem sen tyckte domaren att det räckte. Hon gjorde ett kanonjobb på fältet! Hon kom tillbaka tom ett par gånger med det var inga problem att få ut henne igen. Hon täckte området bra och rörde sig emellan terrängskiftet utan vidare. Det gick ganska fort för henne också. När hon kom med fasanen, som låg längst ute på fältet, var jag mäkta stolt över henne! :D
Smilla var stadig hela tiden och visade ingen tendens att knalla. Fotgåendet kunde inte varit bättre och hon lyssnade på mig hela tiden. Hade det inte varit för avlämningarna och mitt misstag vid vattenmarkeringarna, kanske vi till och med kunde fått ett första pris. Nu blev det ett andra pris, något som jag är väldigt nöjd med! För tre veckor sen tänkte jag inte ens starta för jag tyckte att ingenting fungerade...
Nu blir det att träna på att hålla fast innan avlämning, något som redan har påbörjats. Jag har en månad på mig att fixa det hela, innan vi förhoppningsvis får följa med på jakt (hoppas jag får följa med i alla fall) och sen har jag anmält mig till ett nytt jaktprov. Nya friska tag!
Här pustar vi ut efter provet och ska stå passiva när nästa hund markerar på land.
Valpvakt
Den här helgen är Bente, Poul-Erik och Kinchie på kennelträff hos Lena, Karin och Roger. Då behövs det valpvakt och det är ju såå svårt att säga nej... :P Jag mer eller mindre bor i valplådan, hade den varit större hade jag nog sovit middag där men den är tyvärr för liten. Jag kan sitta i timmar på toalettstolen och titta, lyssna och kela. De är bara för underbara! Nu är de 2½ veckor gamla och har öppnat både ögon och öron. De reagerar på rörelser och ljud och har också börjat några tafatta försök att gå runt i valplådan. Om någon vecka flyttar de ut i valprummet, antar jag, och DÅ kan jag sova middag hos dem. :D
När det gäller träning med Smilla, kämpar jag på med avlämningar både på land och i vatten. Poul-Erik gav mig rådet att låta Smilla hoppa upp med framtassarna på magen på mig och lämna av, för att få rätt ingångar. Inte nog med att jag fortfarande har kvar en gevärskolv på armen, nu är mage och lår fulla med tassavtryck också. Jaja, vad gör man inte för konsten? ;) I vilket fall som helst går det framåt med avlämningarna. Jag har kombinerat den träningen med linjetag och klockan (dirigering) för annars blir det alldeles för tråkigt. Smilla tar signalerna fantastiskt bra och är (för tillfället i alla fall) lyhörd på mina signaler. Hon går inte förrän jag säger till och hon stoppar på signal
I dag gick jag ner till stranden vid Lassagården och började med några linjetag. Ett av dem la jag över krönet till en liten backe ner mot stranden. När jag skickade henne på den, blåste jag stopp precis innan krönet och körde henne sedan ut igen. Klockrent! Hon vände på en femöring och satte sig ner. Jag höll mig lugn och fin, gav henne beröm både för stoppet och sittandet, och körde sedan ut henne. Lycka!
Sen var det dags för vattenavlämningar. Jag började i vattenbrynet och kastade utan att bry mig om att hon knallade på varenda en. Hon knallar inte när andra kastar men gärna när jag kastar själv. Eftersom jag skulle träna på avlämningar i dag, brydde jag mig inte om att hon knallade. Det viktiga var att hon och jag hade roligt och att hon kom och lämnade i hand utan att skaka sig. Naturligtvis skakade hon sig på första dummyn men sen gick det riktigt bra. Jag backade från vattenbrynet och stod till slut cirka 10-12 meter upp och hon droppade inte en enda. Hon hoppade upp på mig och lämnade av nästan alla, så ni kan ju tänka er hur jag såg ut... Jag hade lagt ifrån mig mobiltelefonen (tack och lov) och när vi skulle gå hem igen fick jag stoppa den innanför bh:n, för det var det enda torra stället. Grannarna undrade nog om jag hade badat med kläderna på. :) I morgon blir det samma visa, tänkte jag.
När det gäller träning med Smilla, kämpar jag på med avlämningar både på land och i vatten. Poul-Erik gav mig rådet att låta Smilla hoppa upp med framtassarna på magen på mig och lämna av, för att få rätt ingångar. Inte nog med att jag fortfarande har kvar en gevärskolv på armen, nu är mage och lår fulla med tassavtryck också. Jaja, vad gör man inte för konsten? ;) I vilket fall som helst går det framåt med avlämningarna. Jag har kombinerat den träningen med linjetag och klockan (dirigering) för annars blir det alldeles för tråkigt. Smilla tar signalerna fantastiskt bra och är (för tillfället i alla fall) lyhörd på mina signaler. Hon går inte förrän jag säger till och hon stoppar på signal
I dag gick jag ner till stranden vid Lassagården och började med några linjetag. Ett av dem la jag över krönet till en liten backe ner mot stranden. När jag skickade henne på den, blåste jag stopp precis innan krönet och körde henne sedan ut igen. Klockrent! Hon vände på en femöring och satte sig ner. Jag höll mig lugn och fin, gav henne beröm både för stoppet och sittandet, och körde sedan ut henne. Lycka!
Sen var det dags för vattenavlämningar. Jag började i vattenbrynet och kastade utan att bry mig om att hon knallade på varenda en. Hon knallar inte när andra kastar men gärna när jag kastar själv. Eftersom jag skulle träna på avlämningar i dag, brydde jag mig inte om att hon knallade. Det viktiga var att hon och jag hade roligt och att hon kom och lämnade i hand utan att skaka sig. Naturligtvis skakade hon sig på första dummyn men sen gick det riktigt bra. Jag backade från vattenbrynet och stod till slut cirka 10-12 meter upp och hon droppade inte en enda. Hon hoppade upp på mig och lämnade av nästan alla, så ni kan ju tänka er hur jag såg ut... Jag hade lagt ifrån mig mobiltelefonen (tack och lov) och när vi skulle gå hem igen fick jag stoppa den innanför bh:n, för det var det enda torra stället. Grannarna undrade nog om jag hade badat med kläderna på. :) I morgon blir det samma visa, tänkte jag.
Ett underbart kort när de sover "skaföttes". Titta bara på de små trampdynorna..
Fotomodeller
För drygt en månad sen kom jag hem tidigare från jobbet och skulle jobba hemifrån. Jag tog ut hundarna på en promenad och när jag kom tillbaka mötte jag en tjej som jobbade med en modefotografering utanför slottet. Det visade sig att hon är designer på Great Rumors som säljer väldigt snygga kläder. När hon fick syn på hundarna frågade hon om de fick använda Tess och Smilla på deras foton. Självklart, blev mitt svar, vad kul!
Sagt och gjort, in och snygga till hundarna lite, borsta dem och klippa till svanstippen. :) Tur att de röda kopplen fortfarande är snygga. Sen skulle mina sötnosar uppföra sig också. Tess är det ju aldrig några problem med, men Smilla... som alltid är högt och lågt. Hon höll på att dra omkull fotomodellen flera gånger i sin iver att gå framåt mot mig. Inte nog med att fotografen Olof Händén tog foton utan där var också en kille som filmade. Hoppas verkligen att de spelade in ljudlöst... ;) Jag var väl inte riktigt nöjd med vår insats men de andra tyckte att det gick jättebra, vilket är huvudsaken.
Jag fick lov att lägga ut kort som jag har fått mailat till mig. Visst är de fina?
Sagt och gjort, in och snygga till hundarna lite, borsta dem och klippa till svanstippen. :) Tur att de röda kopplen fortfarande är snygga. Sen skulle mina sötnosar uppföra sig också. Tess är det ju aldrig några problem med, men Smilla... som alltid är högt och lågt. Hon höll på att dra omkull fotomodellen flera gånger i sin iver att gå framåt mot mig. Inte nog med att fotografen Olof Händén tog foton utan där var också en kille som filmade. Hoppas verkligen att de spelade in ljudlöst... ;) Jag var väl inte riktigt nöjd med vår insats men de andra tyckte att det gick jättebra, vilket är huvudsaken.
Jag fick lov att lägga ut kort som jag har fått mailat till mig. Visst är de fina?
Kläderna är från Great Rumors och fotografen heter Olof Händén.
Kläderna är från Great Rumors och fotografen heter Olof Händén.
Vattenträning
Smilla har lite svårt att lämna av från vatten, för man bara måste ju skaka sig först. Matte pustar, stönar och stånkar... och blir arg emellanåt. Poul-Erik skäller på mig hela tiden över mitt humör. Konstigt egentligen, att jag som är så tålmodig (för det mesta) kan bli så arg på en oskyldig hund? Kan det vara så att jag egentligen är arg på mig sjäv och så går det ut över Smilla? Psykologiskt så det förslår... ;) Men jag kämpar på med mitt humör och det blir sakta bättre.
Det sista har Smilla och jag tränat vattenavlämning i havet hos Bente och Poul-Erik. Det har gått väldigt bra och den sista gången stod vi väl i alla fall 25 meter från vattenkanten och hon lämnade i hand. Sen tänkte jag att jag behöver byta miljö för att befästa att det fungerar. Så blev det som blev, det gick åt pipsvängen. :( Jag har varit i två olika sjöar och tränat och det har fungerat i någon.
I dag åkte jag tillbaka till den ena sjön, iklädd regnställ från topp till tå och gummistövlar. Poul-Erik har sagt till mig att jag får sitta på knä ute i vattnet och börja om från valpstadie. Men jag hade ingen riktig lust att sitta i baddräkt i vattnet i dag... Men jag satt på knä i vattenbrynet och började om från början. Sakta ökade jag på "svårighetsgraden" och till slut stod jag drygt 10 meter från vattnet och hon lämnade i hand. Nu blir det till att ligga i och fortsätta på det viset. Skam den som ger sig, för enveten, det är jag! :)
Det sista har Smilla och jag tränat vattenavlämning i havet hos Bente och Poul-Erik. Det har gått väldigt bra och den sista gången stod vi väl i alla fall 25 meter från vattenkanten och hon lämnade i hand. Sen tänkte jag att jag behöver byta miljö för att befästa att det fungerar. Så blev det som blev, det gick åt pipsvängen. :( Jag har varit i två olika sjöar och tränat och det har fungerat i någon.
I dag åkte jag tillbaka till den ena sjön, iklädd regnställ från topp till tå och gummistövlar. Poul-Erik har sagt till mig att jag får sitta på knä ute i vattnet och börja om från valpstadie. Men jag hade ingen riktig lust att sitta i baddräkt i vattnet i dag... Men jag satt på knä i vattenbrynet och började om från början. Sakta ökade jag på "svårighetsgraden" och till slut stod jag drygt 10 meter från vattnet och hon lämnade i hand. Nu blir det till att ligga i och fortsätta på det viset. Skam den som ger sig, för enveten, det är jag! :)
Kennelträff
Förra helgen var det kennelträff på Pensionat Sågknorren, en efterlängtad helg. Linda, Cissi och jag med hundar träffades redan vid 12-tiden för att äta lunch och träna lite. Lite spännande och se hur det gick med Sigge eftersom Smilla hade börjat löpa helgen innan. Visst är det typiskt? Jag hade anmält mig till tre working-test för att träna mina tävlingsnerver och kennelträffen låg i den här perioden på tre veckor också. Och när börjar hon löpa? Dagen innan det första working-testet... :( Jag missade alla tre testen och var orolig för om jag överhuvudtaget kunde vara med på kennelträffen. Tack och lov kunde jag vara med och det gick bra med hanhundarna i min grupp. Där var en och annan som tyckte att Smilla var väldigt snygg, men jag försökte hålla mig på avstånd så gott det gick. Det är ju inget kul att förstöra för någon annan.
Helgen var helt underbar! Rolig träning, framför allt lugn träning och ingen stress, härliga människor och vädret gick ju inte att klaga på. Fast det var ju tur att det fanns skugga.. :) Roger och Lena är fantastiska instruktörer och guidade oss genom helgen på ett väldigt bra sätt! Jag fick lite tips på vad jag kan tänka på när Smilla lämnar av och de har hjälpt. Annars har jag inte mycket att säga om Smillas arbete, hon jobbade på bra och jag är väldigt nöjd med vårt arbete just nu.
Just nu funderar jag på hur många prov jag ska anmäla mig till under hösten. Eftersom jag inte kunde träna mina tävlingsnerver på working-testen, får jag ju göra det "skarpt" istället. Jag skulle väldigt gärna ta en etta i nybörjarklass i år. Förhoppningsvis får jag också följa med på någon jakt och kolla in hur det fungerar i verkligheten.
Tess är dräktig och håller snart på att spricka. Hon åkte till Lassagården i tisdags och det är lite tomt här hemma även om Smilla och Ludde är kvar. Det blir valpar i princip vilken dag som helst. Så roligt och spännande och jag längtar efter de små och efter att snosa på deras små magar. Rapport kommer om hur det går, hur många det blir och vilket kön de är.
Helgen var helt underbar! Rolig träning, framför allt lugn träning och ingen stress, härliga människor och vädret gick ju inte att klaga på. Fast det var ju tur att det fanns skugga.. :) Roger och Lena är fantastiska instruktörer och guidade oss genom helgen på ett väldigt bra sätt! Jag fick lite tips på vad jag kan tänka på när Smilla lämnar av och de har hjälpt. Annars har jag inte mycket att säga om Smillas arbete, hon jobbade på bra och jag är väldigt nöjd med vårt arbete just nu.
Just nu funderar jag på hur många prov jag ska anmäla mig till under hösten. Eftersom jag inte kunde träna mina tävlingsnerver på working-testen, får jag ju göra det "skarpt" istället. Jag skulle väldigt gärna ta en etta i nybörjarklass i år. Förhoppningsvis får jag också följa med på någon jakt och kolla in hur det fungerar i verkligheten.
Tess är dräktig och håller snart på att spricka. Hon åkte till Lassagården i tisdags och det är lite tomt här hemma även om Smilla och Ludde är kvar. Det blir valpar i princip vilken dag som helst. Så roligt och spännande och jag längtar efter de små och efter att snosa på deras små magar. Rapport kommer om hur det går, hur många det blir och vilket kön de är.
Smilla och jag väntar på att få hämta en markering och Tess fick följa med.
Vårens poängjakt
I söndags hade Labrador Halland vårens poängjakt. Strålande solsken, blå himmel, humlor, tussilago, citronfjärilar, grillad korv och trevliga människor. Vad kan vara härligare på våren? :)
Jag hade bestämt mig för att ställa upp i tävlingen för att träna mina tävlingsnerver, ett lyckat drag. Eftersom jag har jobbat som en tok det sista har jag har inte haft tid att bygga upp min nervositet i förväg, åtminstone en fördel med att jobba mycket. ;) Jag höll mig lugn hela tiden fram till start, då började hjärtat gå och benen blev till gelé... Men jag fokuserade hela tiden på Smilla och skytten (Cissi). Domare Eddie gick bakom och det kändes tryggt. Han pratade mig igenom provet, gav mig lite tips och det gav mig den stöttning jag behövde. Han vet att jag blir väldigt nervös.
Jag var inte orolig att Smilla inte skulle ta viltet eller droppa det vid avlämning, det har fungerat jättebra när vi har tränat. Hon hade inga problem i upptaget men hon droppade några vilt och sen gjorde jag några "baseball-räddningar". Jag tog det bara lugnt när det hände, vilket känns bra. Jag har jobbat mycket med mig själv, för att hålla mig lugn och inte bli irriterad eller arg.
Vi började med två enkelmarkeringar. Smilla markerade väldigt bra och hade inga problem att få in dem. Sedan var det ett linjetag på cirka 20 meter. Hon gick i anvisad riktning men sneddade av lite åt höger förbi några stenar, cirka 3-4 meter från viltet. Nu tog mina nerver ett språng och istället för att lita på henne var jag klantig nog att blåsa stoppsignal, vilken hon naturligtvis inte lyssnade på. Hon kom tillbaka till mig och vi fick lov att försöka igen. Nu var mina nerver på högvarv och jag lyckades inte få ut henne, så jag bröt den punkten. Två fel gjorde jag: jag hade inte tänkt på hur vinden föll och jag litade inte på att hon skulle få vittring även om hon gick lite åt höger. Jaja, jag behöver ju träna på de här situationerna så det är bara att ta åt sig.
Fältet följde efter linjetaget. Det låg över en bäck upp i en brant backe. Smilla hade inga problem att gå över bäcken men det blev efter en stund ett mentalt hinder för henne. Hon har svårt att ta för sig och bredda sitt sök och nu kom hon hela tiden tillbaka tom till mig. Jag fortsatte att hålla mig lugn och klappade om henne och försökte sedan hetsa upp henne att gå ut. Eddie gav mig tipset att hjälpa henne när hon sökte men det resulterade bara i att hon kom tillbaka. Hon är inte van vid att jag pratar med henne när hon söker. Totalt fick vi in fem av åtta vilt, sedan bröt jag för hon var tomkörd. Det som var positivt med fältet var, att hon var två gånger på väg mot Marika som stod och skulle kasta de sista markeringarna efter fältet, men kom tillbaka på mina inkallningar. Det kändes väldigt bra!
Vi hade inget vattenarbete, så vi avslutade med ytterligare två landmarkeringar och ett linjetag. Smilla missade första markeringen men den tog vi in på linjetag istället. Då svällde mitt hjärta av stolthet. Den andra markeringen spikade hon, liksom det sista linjetaget.
Poängmässigt var tävligen inget vidare, vi fick 109 poäng av totalt 160, men jag är ändå nöjd. Jag tränade mina nerver och jag var mycket lugnare än jag var i höstas. Jag fick kvitto på att vi har ett bra fotgående även om en skytt går framför. Smilla markerar bra och går ut på linjetag. Det vi behöver jobba på är fältet och vilthanteringen, så nu vet jag vad som gäller. :)
Jag hade bestämt mig för att ställa upp i tävlingen för att träna mina tävlingsnerver, ett lyckat drag. Eftersom jag har jobbat som en tok det sista har jag har inte haft tid att bygga upp min nervositet i förväg, åtminstone en fördel med att jobba mycket. ;) Jag höll mig lugn hela tiden fram till start, då började hjärtat gå och benen blev till gelé... Men jag fokuserade hela tiden på Smilla och skytten (Cissi). Domare Eddie gick bakom och det kändes tryggt. Han pratade mig igenom provet, gav mig lite tips och det gav mig den stöttning jag behövde. Han vet att jag blir väldigt nervös.
Jag var inte orolig att Smilla inte skulle ta viltet eller droppa det vid avlämning, det har fungerat jättebra när vi har tränat. Hon hade inga problem i upptaget men hon droppade några vilt och sen gjorde jag några "baseball-räddningar". Jag tog det bara lugnt när det hände, vilket känns bra. Jag har jobbat mycket med mig själv, för att hålla mig lugn och inte bli irriterad eller arg.
Vi började med två enkelmarkeringar. Smilla markerade väldigt bra och hade inga problem att få in dem. Sedan var det ett linjetag på cirka 20 meter. Hon gick i anvisad riktning men sneddade av lite åt höger förbi några stenar, cirka 3-4 meter från viltet. Nu tog mina nerver ett språng och istället för att lita på henne var jag klantig nog att blåsa stoppsignal, vilken hon naturligtvis inte lyssnade på. Hon kom tillbaka till mig och vi fick lov att försöka igen. Nu var mina nerver på högvarv och jag lyckades inte få ut henne, så jag bröt den punkten. Två fel gjorde jag: jag hade inte tänkt på hur vinden föll och jag litade inte på att hon skulle få vittring även om hon gick lite åt höger. Jaja, jag behöver ju träna på de här situationerna så det är bara att ta åt sig.
Fältet följde efter linjetaget. Det låg över en bäck upp i en brant backe. Smilla hade inga problem att gå över bäcken men det blev efter en stund ett mentalt hinder för henne. Hon har svårt att ta för sig och bredda sitt sök och nu kom hon hela tiden tillbaka tom till mig. Jag fortsatte att hålla mig lugn och klappade om henne och försökte sedan hetsa upp henne att gå ut. Eddie gav mig tipset att hjälpa henne när hon sökte men det resulterade bara i att hon kom tillbaka. Hon är inte van vid att jag pratar med henne när hon söker. Totalt fick vi in fem av åtta vilt, sedan bröt jag för hon var tomkörd. Det som var positivt med fältet var, att hon var två gånger på väg mot Marika som stod och skulle kasta de sista markeringarna efter fältet, men kom tillbaka på mina inkallningar. Det kändes väldigt bra!
Vi hade inget vattenarbete, så vi avslutade med ytterligare två landmarkeringar och ett linjetag. Smilla missade första markeringen men den tog vi in på linjetag istället. Då svällde mitt hjärta av stolthet. Den andra markeringen spikade hon, liksom det sista linjetaget.
Poängmässigt var tävligen inget vidare, vi fick 109 poäng av totalt 160, men jag är ändå nöjd. Jag tränade mina nerver och jag var mycket lugnare än jag var i höstas. Jag fick kvitto på att vi har ett bra fotgående även om en skytt går framför. Smilla markerar bra och går ut på linjetag. Det vi behöver jobba på är fältet och vilthanteringen, så nu vet jag vad som gäller. :)
Viltträning
Just nu tränar jag mycket fält med Smilla för hon har en tendens att tappa motivationen efter ett tag, särskilt om hon inte hittar något på en stund. Då stannar hon gärna och äter något gott som harpluttar eller delikatessen rådjursskit. Något som får matte att gå upp i atomer.. :( Det går bättre och bättre så det gäller bara att inte ge upp.
I går hade vi träning med vilt för första gången sen i höstas. Smilla har haft lite svårt att ta vilt, redan från valpstadiet faktiskt. (Jag kommer inte att glömma valpträffen i första taget...) Jag var ute i torsdags med en kråka för att se hur hon uppförde sig och det var inga som helst problem, vilket det inte var i går heller. Så gott det kändes när hon plockade hem allt och dessutom lämnade i hand de flesta av gångerna. :)
Vi tränade både linjetag och fält och vi gjorde nästan allt felfritt. Smilla var lite olydig ett par gånger när jag blåste stoppsignal, något att fortsätta jobba på. När vi tränar hemma stannar hon 9 gånger av 10 men det är ju utan störningsmoment i form av andra ekipage och utan vilt. Fältet la vi ut på en öppen ängsyta så att nästan allt vilt syntes, för att hålla uppe motivationen. Tolv hämtade hon utan problem även om några låg lite undangömda. När hon gick efter dem trodde jag att hon skulle tappa motivationen men det gick bra. Hon gick till och med över en mur för att leta. Det sista hittade hon inte så det tog vi på linjetag, men jag var väldigt nöjd med dagen.
En vacker dikt
Det är väl ingen idé att säga att det var länge sen jag bloggade, för ni få som läser bloggen har väl redan märkt det. :)
Nu har träningssäsongen börjat på allvar och det är så skönt! Det börjar bli lite varmare ute och framför allt ljusare. Fåglarna kvittrar och man riktigt känner hur moder Jord förbereder sig att explodera. Min bästa tid är nu och fram till midsommar.
Jag har haft en påminnelselapp på skrivbordet i över ett halvår om något jag vill visa i min blogg. Det är en väldigt tänkvärd och vacker dikt av Anders Hallgren. Första gången jag läste den hade jag svårt att hålla tårarna borta och så känns det litegrann varje gång jag läser den. Anledningen att jag vill förmedla den i min blogg är att för ett tag sen råkade jag på en valpköpare som inte delar vårt sätt att ta hand om sin hund. Det gjorde väldigt ont att se en strykrädd hund som har (än så länge) en god mentalitet och som fann sig väl tillrätta hos vänliga människor. Tyvärr fick hon inte stanna hos dem utan hennes ägare ville ha henne tillbaka. Med en känsla av maktlöshet har jag fått lära mig att livet kan vara tufft som kennelägare. Det blev många tårar i både sorg och vrede. Ronja, den här är till dig.
Nu har träningssäsongen börjat på allvar och det är så skönt! Det börjar bli lite varmare ute och framför allt ljusare. Fåglarna kvittrar och man riktigt känner hur moder Jord förbereder sig att explodera. Min bästa tid är nu och fram till midsommar.
Jag har haft en påminnelselapp på skrivbordet i över ett halvår om något jag vill visa i min blogg. Det är en väldigt tänkvärd och vacker dikt av Anders Hallgren. Första gången jag läste den hade jag svårt att hålla tårarna borta och så känns det litegrann varje gång jag läser den. Anledningen att jag vill förmedla den i min blogg är att för ett tag sen råkade jag på en valpköpare som inte delar vårt sätt att ta hand om sin hund. Det gjorde väldigt ont att se en strykrädd hund som har (än så länge) en god mentalitet och som fann sig väl tillrätta hos vänliga människor. Tyvärr fick hon inte stanna hos dem utan hennes ägare ville ha henne tillbaka. Med en känsla av maktlöshet har jag fått lära mig att livet kan vara tufft som kennelägare. Det blev många tårar i både sorg och vrede. Ronja, den här är till dig.
En kall nos.
Ett par fuktiga, runda ögon.
En varm blick.
En tass som lyfts och ett huvud som läggs på sned.
Öron som försöker uppfatta och förstå ..
Din hund.
Han bad inte att få komma till Dig.
Han bara kom för att Du ville ha honom.
Han kom till Dig för att ge Dig vänskap
då andra sviker,
sympati då andra är emot Dig,
trofasthet då andra baktalar Dig.
Han kom för att ge Dig kärlek
då Du känner Dig utelämnad,
sällskap då Du är ensam.
Han gör Dig på gott humör då Du är ledsen,
tar emot Dig med glädjetjut
när Du äntligen kommer hem.
Han är någon som behöver Dig,
någon att smeka, leka med
och ha roligt tillsammans med.
Han är beroende av Din omtanke
och Din kärlek.
Han protesterar inte
när du missförstår honom.
Han är utlämnad till Dig
på gott och ont.
Han ger Dig sköna,
avkopplande promenader.
Han ger Dig sällskap.
Han ger Dig kärlek och glädje.
Han vaktar och skyddar Dig.
Han varnar om främmande kommer.
Han överger Dig inte så länge han lever.
Han ger Dig trygghet.
Vad ger Du?
Årets första träning
Under helgen har årets första "riktiga" träning ägt rum. Äntligen! :thumbup: Två av Smillas kullsyskon har varit på besök på Lassagården och eftersom vädret var på vår sida fick vi också tränat. Poul-Erik hade planerat en riktig genomkörare i lördags och nog var hundarna trötta efter ett par timmars träning. Vi körde igenom markeringar, linjetag och avslutade med ett fält. Det gick bra för oss alla tre med några smärre undantag för egen del.
Markeringarna klarade Smilla galant även dubbelmarkeringarna. Det är skönt att se att vi inte har legat av oss alltför mycket. Linjetagen gick bra förutom att hon och jag fick en konflikt vid ett tillfälle och sen var det svårt att få henne att gå tillbaka till samma ställe men till slut lyckades hon. Poul-Erik tycker att jag ska ändra tonläge i min röst när jag skickar ut henne och det har han alldeles rätt i. Fältet gick sådär. Vid det laget var hon ganska trött i huvudet och gick ner sig efter tre dummiesar ungefär. Hon fick in några till med lite hjälp men sen slutade vi.
I går tränade vi på att lägga dummiesar mitt ibland äpplen och kaninskit. Båda sakerna är delikatesser för Smilla. Kaninskiten brydde hon sig inte om men äpplena kunde hon inte låta vara. :mad: Korrigering! Fältet gick inget vidare i går heller, så Poul-Erik la ut ett fält på öppen gräsmatta som hon sopade rent hur bra som helst. Bara att backa i träningen och bygga om från början. Dagen avslutades med en perfekt lång markering som hon spikade!
Det har varit en bra helg med mysigt sällskap, jag längtar redan till nästa gång för vi har så roligt. Även om träningen inte kanske gick på räls så är jag väldigt nöjd ändå. Jag har ju legat väldigt lågt med Smillas träning så det är skönt att se att vi inte har tappat allt. Hon var också relativit tyst, framför allt i går. Kanske har jag hittat ett sätt att få henne att sluta gnälla? :question:
Markeringarna klarade Smilla galant även dubbelmarkeringarna. Det är skönt att se att vi inte har legat av oss alltför mycket. Linjetagen gick bra förutom att hon och jag fick en konflikt vid ett tillfälle och sen var det svårt att få henne att gå tillbaka till samma ställe men till slut lyckades hon. Poul-Erik tycker att jag ska ändra tonläge i min röst när jag skickar ut henne och det har han alldeles rätt i. Fältet gick sådär. Vid det laget var hon ganska trött i huvudet och gick ner sig efter tre dummiesar ungefär. Hon fick in några till med lite hjälp men sen slutade vi.
I går tränade vi på att lägga dummiesar mitt ibland äpplen och kaninskit. Båda sakerna är delikatesser för Smilla. Kaninskiten brydde hon sig inte om men äpplena kunde hon inte låta vara. :mad: Korrigering! Fältet gick inget vidare i går heller, så Poul-Erik la ut ett fält på öppen gräsmatta som hon sopade rent hur bra som helst. Bara att backa i träningen och bygga om från början. Dagen avslutades med en perfekt lång markering som hon spikade!
Det har varit en bra helg med mysigt sällskap, jag längtar redan till nästa gång för vi har så roligt. Även om träningen inte kanske gick på räls så är jag väldigt nöjd ändå. Jag har ju legat väldigt lågt med Smillas träning så det är skönt att se att vi inte har tappat allt. Hon var också relativit tyst, framför allt i går. Kanske har jag hittat ett sätt att få henne att sluta gnälla? :question:
Linda med Sally och Poul-Erik med lille Kinchie.
Ståtliga Sigge
Kinchie ser lite ängslig ut men han är minsann en kavat liten kille. Han travade över vattnet som den blivande champion han är.. :P
Raja
Ludde med sitt berömda underbett. Kolla in Elvis-läppen.. :)
Lite träning
I lördags plockade jag fram en kanin-dummy och när jag gjorde det, flippade Smilla ur av glädje. Stackars liten, det var alldeles för länge sen sist men vad ska man göra i sånt här skitväder? :thumbdown:
Vi hade en mysig stund med träning av fotgående, både i gång och "stillastående" där jag bara går ett eller ett par steg åt olika håll. Smilla börjar få ordentlig kläm på det hela. Det går än så länge lite bättre med koppel än utan. Sedan la jag ett par linjetag och hon kutade iväg så baktassarna låg framme vid öronen. För att inte tala om avlämningen... Det gick så fort att hon höll på att springa omkull mig. Lyckan var naturligtvis total! Till råga på allt gjorde hon inte enda fel.
Hon fick också träna på att sitta fot och vara passiv, något som hon tycker är väldigt tråkigt. Men det gick förvånansvärt bra under de korta stunderna. Vi var två nöjda individer som gick hem.
I går var tanken att jag skulle ut i det härliga vädret och fortsätta mitt fotgående. Dummy-träning var det inte tal om här hemma, överallt är det snor-halt. Men efter 70-talsfesten i lördags hände det inte mycket hos Krabbes... Det är bara att konstatera att jag har blivit för gammal för sånt där, eller är det för dåligt med träning? :P
Vi hade en mysig stund med träning av fotgående, både i gång och "stillastående" där jag bara går ett eller ett par steg åt olika håll. Smilla börjar få ordentlig kläm på det hela. Det går än så länge lite bättre med koppel än utan. Sedan la jag ett par linjetag och hon kutade iväg så baktassarna låg framme vid öronen. För att inte tala om avlämningen... Det gick så fort att hon höll på att springa omkull mig. Lyckan var naturligtvis total! Till råga på allt gjorde hon inte enda fel.
Hon fick också träna på att sitta fot och vara passiv, något som hon tycker är väldigt tråkigt. Men det gick förvånansvärt bra under de korta stunderna. Vi var två nöjda individer som gick hem.
I går var tanken att jag skulle ut i det härliga vädret och fortsätta mitt fotgående. Dummy-träning var det inte tal om här hemma, överallt är det snor-halt. Men efter 70-talsfesten i lördags hände det inte mycket hos Krabbes... Det är bara att konstatera att jag har blivit för gammal för sånt där, eller är det för dåligt med träning? :P
Min lilla docka!
En helg mitt i januari
Så har ännu en helg gått. I går åkte vi ner till Lassagården för att fira Bentes födelsedag. Som alltid var det mysigt med god mat och gott sällskap. Jag hade kunnat törna in redan vid 20-snåret men jag lyckades hålla mig vaken till närmare 22.30. Jag förstår inte vad det är med mig... :question:
Kinchie växer så det knakar! Han är fortfarande lugn, trygg och tillfreds men hittar allt på sina hyss. Det är helt underbart med valpar! Det är bara synd att de växer så fort.
I förmiddags tog Poul-Erik med mig ut och tränade lite på "stillasittande fot". Smilla skulle sitta fot och följa med mig när jag tog ett eller två steg i alla riktningar. Det har jag inte tränat på något nämnvärt förut, men det gick riktigt bra tycker jag. Det ska jag fortsätta träna på för att hon ska gå bättre fot framöver.
I eftermiddags blev det en promenad i solen med Cissi, Sigge och Lotta. Underbart väder! Smilla har fortfarande lite svårt att strunta i andra när vi är ute flera stycken, något att fortsätta träna på. Sedan hjälpte Cissi mig att lägga ut Lassagårdens kennel på Facebook. Vi får se vart det leder. :)
Kinchie växer så det knakar! Han är fortfarande lugn, trygg och tillfreds men hittar allt på sina hyss. Det är helt underbart med valpar! Det är bara synd att de växer så fort.
I förmiddags tog Poul-Erik med mig ut och tränade lite på "stillasittande fot". Smilla skulle sitta fot och följa med mig när jag tog ett eller två steg i alla riktningar. Det har jag inte tränat på något nämnvärt förut, men det gick riktigt bra tycker jag. Det ska jag fortsätta träna på för att hon ska gå bättre fot framöver.
I eftermiddags blev det en promenad i solen med Cissi, Sigge och Lotta. Underbart väder! Smilla har fortfarande lite svårt att strunta i andra när vi är ute flera stycken, något att fortsätta träna på. Sedan hjälpte Cissi mig att lägga ut Lassagårdens kennel på Facebook. Vi får se vart det leder. :)
Raja och Kinchie är världens kompisar!
Resultat från SKK
Med nervös väntan har jag varit inne på SKKs hemsida varje dag sedan vi var hos veterinären och röntgade Smillas höfter och armbågar för att läsa om resultatet. Så i fredags eftermiddag hade de lagt in det. Hon fick bedömningen B-höfter och armbågar utan anmärkning. :thumbup: Nu fattas det bara ett optigen-test och ögonlysning innan vi med säkerhet vet om hon kan få valpar. Men jag tror inte att det ska vara några problem. Just det ja, några bra resultat från jaktprov kanske jag ska få till också... :S Någon som har några bra idéer på hur jag kan träna mina nerver?
Veterinärbesök
I går var det dags att åka till veterinären med alla tre hundarna. Vi åker till Viskadalens djurklinik även om det ligger en bit bort från oss. Man kan nästan säga att det är vår "kennelveterinär". De är helt underbara där nere och jag kan varmt rekommendera att ni åker dit.
Tess och Ludde fick den årliga vaccinationen och de tittade också på Luddes hals. Han håller med jämna mellanrum på att harkla sig och verkar ha något problem med halsen. Det har varit så i flera år men har blivit mer och mer. Det var ingen fara enligt veterinären, han har inte ont (som Cissi sa, hade han haft ont hade han inte skällt så mycket... ;)) men har någon typ av irritation kring struphuvudet och luftstrupen. Vi köpte en sele till honom i december för att skona halsen på honom och det var ett lyckat drag. Han får gärna hålla på att harkla sig bara han inte har ont.
Den stora grejjen i går var att Smilla skulle röntga höfter och armbågar. Hon fick också en rabiesvaccination och de hjälpte mig att klippa ner klorna ordentligt. Jag var lite mesig i början när jag skulle klippa klor, därför har de fått växa sig lite för långa. Det gick bra att röntgen men veterinären var lite negativ med resultatet för höfterna. Armbågarna såg jättefina ut. Jag hoppas verkligen att SKK inte gör samma bedömning som honom för då blir det inga valpar. Den högra höften var jättebra men den vänstra sämre. Håll tummarna för att det blir bra! Jaja, det viktigaste är ju att hon inte kommer att få ont av det.
Sedan var vi och hälsade på Bente och Poul-Erik. Kinchie växer så det knakar. Vad man glömmer fort hur det var! Han är helt underbar, lugn och trygg i sig själv och samtidigt nyfiken på allt utan att vara vårdslös eller rädd. Poul-Erik säger att han är otroligt lättlärd och att han förstår fort.
Det verkar ta lång tid innan snön försvinner eftersom det har kommit ganska mycket sen i går. :( Lite jobbigt när man vill ut och träna och det inte går. Men, det blir väl till att samla krafter och hoppas på att våren kommer snart.
Tess och Ludde fick den årliga vaccinationen och de tittade också på Luddes hals. Han håller med jämna mellanrum på att harkla sig och verkar ha något problem med halsen. Det har varit så i flera år men har blivit mer och mer. Det var ingen fara enligt veterinären, han har inte ont (som Cissi sa, hade han haft ont hade han inte skällt så mycket... ;)) men har någon typ av irritation kring struphuvudet och luftstrupen. Vi köpte en sele till honom i december för att skona halsen på honom och det var ett lyckat drag. Han får gärna hålla på att harkla sig bara han inte har ont.
Den stora grejjen i går var att Smilla skulle röntga höfter och armbågar. Hon fick också en rabiesvaccination och de hjälpte mig att klippa ner klorna ordentligt. Jag var lite mesig i början när jag skulle klippa klor, därför har de fått växa sig lite för långa. Det gick bra att röntgen men veterinären var lite negativ med resultatet för höfterna. Armbågarna såg jättefina ut. Jag hoppas verkligen att SKK inte gör samma bedömning som honom för då blir det inga valpar. Den högra höften var jättebra men den vänstra sämre. Håll tummarna för att det blir bra! Jaja, det viktigaste är ju att hon inte kommer att få ont av det.
Sedan var vi och hälsade på Bente och Poul-Erik. Kinchie växer så det knakar. Vad man glömmer fort hur det var! Han är helt underbar, lugn och trygg i sig själv och samtidigt nyfiken på allt utan att vara vårdslös eller rädd. Poul-Erik säger att han är otroligt lättlärd och att han förstår fort.
Det verkar ta lång tid innan snön försvinner eftersom det har kommit ganska mycket sen i går. :( Lite jobbigt när man vill ut och träna och det inte går. Men, det blir väl till att samla krafter och hoppas på att våren kommer snart.
Gott nytt 2011!
Så var ett decennium slut och ett nytt har startat. Slutet på förra var väldigt trevligt med både gott sällskap och god mat och dryck. Början på det nya har varit lugnt och rofyllt med få aktiviteter. Jag har väl svårt att tro att året kommer att fortsätta i samma anda men ett av mina mål som jag har funderat på är lite mer lugn och ro, varvat med mer fokuserad hundträning.
Nyårsafton bjöd på härligt väder med promenad och fortsatte sedan i gemytets tecken. Vi brukar vara ett gäng hundägare som samlas hemma eftersom det är relativt raketfritt på Tjolöholm. Kinchie gjorde naturligtvis succé och till Poul-Eriks "förtret" ;) tillbringade han ganska mycket tid i diverse knä för att sova. Han är väldigt framåt, nyfiken och orädd. Smilla var lika nyfiken tillbaka och tyckte att han var en ganska kul prick, tills han började attackera hennes svans och öron. Då gick hon gärna undan liksom de andra hundarna.
Eftersom träning i det här vädret lämnar mycket i övrigt att önska, har jag för tillfället bestämt mig för att åka in till Kungsbacka och miljöträna Smilla. Hon har börjat bli lite osäker på mötande människor och hundar och tyvärr tagit efter Ludde som skäller när vi möter andra hundar. Det är inte så att hon skäller men hon skäller till och det vill jag ta bort. Jag vill att hon ska känna sig lugn och trygg med mig och inte bry sig om andra. Här hemma kan det vara väldigt många människor och hundar, men det kan vara bra att byta miljö.
Ett delmål angående hundträning i år får bli att inte bara träna Smilla utan även mig själv och försöka få bort min nervositet. Slutmålet 2011 får bli att starta i ett officiellt jaktprov och ta ett pris. Det kanske kan tyckas vara något blygsamt att inte satsa på att ta mig från nybörjarklass till öppenklass, men med tanke på min nervositet är jag glad om jag klarar av att ta mig igenom ett prov utan att falla ihop i en hög.
Slutligen vill jag önska er alla ett gott nytt hundår 2011!
Nyårsafton bjöd på härligt väder med promenad och fortsatte sedan i gemytets tecken. Vi brukar vara ett gäng hundägare som samlas hemma eftersom det är relativt raketfritt på Tjolöholm. Kinchie gjorde naturligtvis succé och till Poul-Eriks "förtret" ;) tillbringade han ganska mycket tid i diverse knä för att sova. Han är väldigt framåt, nyfiken och orädd. Smilla var lika nyfiken tillbaka och tyckte att han var en ganska kul prick, tills han började attackera hennes svans och öron. Då gick hon gärna undan liksom de andra hundarna.
Eftersom träning i det här vädret lämnar mycket i övrigt att önska, har jag för tillfället bestämt mig för att åka in till Kungsbacka och miljöträna Smilla. Hon har börjat bli lite osäker på mötande människor och hundar och tyvärr tagit efter Ludde som skäller när vi möter andra hundar. Det är inte så att hon skäller men hon skäller till och det vill jag ta bort. Jag vill att hon ska känna sig lugn och trygg med mig och inte bry sig om andra. Här hemma kan det vara väldigt många människor och hundar, men det kan vara bra att byta miljö.
Ett delmål angående hundträning i år får bli att inte bara träna Smilla utan även mig själv och försöka få bort min nervositet. Slutmålet 2011 får bli att starta i ett officiellt jaktprov och ta ett pris. Det kanske kan tyckas vara något blygsamt att inte satsa på att ta mig från nybörjarklass till öppenklass, men med tanke på min nervositet är jag glad om jag klarar av att ta mig igenom ett prov utan att falla ihop i en hög.
Slutligen vill jag önska er alla ett gott nytt hundår 2011!
Gott slut på 2010
Nu närmar det sig slutet på 2010 och man kan väl säga att året slutar som det började, i alla fall om man tittar på vädret. Är man hundmänniska är vädret inget speciellt roligt just nu, även om det inte är kul med regn i flera månader heller. När ett nytt år är på gång börjar folk att prata om nyårslöften men jag är inte så förtjust i det ordet. Då tycker jag att ordet mål har en bättre klang. Det var en kompis som använde det ordet häromdagen och det lät bra tycker jag. Jag vet inte om jag ska deklarera mina mål för 2011 på bloggen, men jag återkommer i frågan.
Jag hoppas att alla har haft en skön jul med god mat och gemenskap. Min jul har varit alldeles förträfflig med just nämnda ingredienser. Framför allt har det varit, och är fortfarande, skönt att vara ledig. En välbehövlig paus från jobbet för att hämta nya krafter. Träningsmässigt har jag inte kunnat hålla mig riktigt utan maken och jag var ute dagen före dopparedagen och kastade några dummiesar i snön till Smilla och Tess. De hade eld i baken kan jag lova. Det blev inte så många, men det var i alla fall så de fick ha lite roligt. Under julhelgen var Poul-Erik ute med Smilla och mig en stund i kylan. Smilla, Raja och Tess fick gå ett litet fält med kanindummiesar på apellplanen och man kan väl säga att de bara älskade det. Smilla fick också några linjetag och hon var kanonduktig. Det var matte som hade legat av sig och fick lite skäll av svärfar. Allt var som vanligt med andra ord. ;)
Men i går hände något väldigt roligt! Bente, Poul-Erik och undertecknad åkte iväg till Malmköping för att hämta hem Poul-Eriks nya champion, Kinchie. Streamlight´s Ace Levi heter han och är en bedårande vaken, nyfiken och orädd liten krabat. Lena och Roger hälsade oss välkomna till Streamlight´s kennel. De bor jättefint med hela skogen som trädgård. Det är min dröm att någon gång bo på det viset, fast med en sjö i tomtgränsen också. :) Att komma och se en kull valpar på åtta veckor gör att jag blir såå sjuk! Jag hade gärna stoppat ner en i handväskan och smugit med mig hem, men det räcker med tre hundar hemma. Dessutom hade jag fått flytta tror jag bestämt... ;) Kinchie sov i mitt knä hela vägen hem, hur underbart är inte det?
Visst är de bedårande??!! Kinchie, Streamlight´s Ace Levi, sitter och ser lite blyg ut.
Det var kallt i snön och tassarna blev fort kalla.
Första måltiden hemma satt väldigt fint.
Däremot var det inte lika kul att sitta i bur..
