Lassagårdens gikan

I dag hade vi det andra kurstillfället i Jaktlydnad och apportering. Vi blev uppdelade i två grupper, dels för att vi är så många och dels för att vi har hunnit olika långt i vår träning. Smilla och jag hamnade i den grupp som har hunnit lite längre i träningen.

I dag tränade vi på stadga och fotgående. Fotgående var jag inte orolig för alls men stadgan... Tja, vi har ju haft lite problem med det, Smilla och jag. :S Fotgående gick väldigt bra, jag har väl aldrig haft sån kontakt med Smilla som i dag, i alla fall inte i sällskap med så många andra hundar. Hon satt kvar på mitt kommando när jag gick ifrån henne och kom perfekt på inkallning. Att sitta kvar har varit lite tråkigt det sista enligt Smilla, så det har hon struntat i när det har passat henne.

Så var det då stadgan, att sitta kvar brevid mig när andra springer förbi, när dummiesar flyger framför och framför allt när andra hundar apporterar. Döm om min förvåning när Smilla sitter kvar HELA tiden, utan att det ens rycker i en muskel på henne. Hon stannar brevid mig även när andra hundar kommer fram och vill hälsa. Hon struntar i att någon går och nosar henne i baken ibland när vi går fot. Hon stannar hos mig! Inte en tillstymelse till att knalla när hon själv ska apportera! Jag är så lycklig!! :-D

Nu vet jag att det kommer att bli fler bakslag framöver, men det är skönt att få ett kvitto på att träningen fungerar. Inte för att jag har gjort jättemycket annorlunda än innan, men jag har tränat i lugn och ro och har kört mycket kontakt. Det har inneburit att jag har klappat om Smilla mycket när hon blivit orolig. Lugnat ner henne och visat att jag finns hos henne. Veckan som kommer ska Smilla och jag träna på att ta dummyn rätt i munnen och avlämningar. Det fungerar fortfarande inte som det ska. Men nu kan jag ta med mig den känslan jag har i kroppen i dag och tänka på den. Det ger positiv energi både till Smilla och mig själv.

Så sitter jag här efter tre veckors semester och njuter av de sista timmarna. Efter tre veckor mer eller mindre i kappsäck, ska det nog bli ganska skönt att få ordning på mat- och sovklockan som en kär väninna till mig brukar säga. Kenneth har semester en vecka till, så det blir väl någon slags övergång till vardagen igen.

De sista dagarna har gått nästan helt i hundarnas tecken, vilket känns väldigt bra. Vi har bott några dagar hos Bente och Poul-Erik, umgåtts och tränat lite. I går hade vi valpträff för Smillas kull och i dag var det start för kursen Jaktlydnad och apportering som Poul-Erik är kursledare för genom Labrador Halland.

Valpträffen skriver jag lite mer detaljerat om i något slags reportage på hemsidan kommande vecka, men jag måste ju nämna den i här i bloggen. Det var väldigt roligt att träffa de andra "valparna". Ja, jag träffar ju Sigge och Sally regelbundet och framöver kommer jag också att träffa Laban regelbundet. Vi ska nämligen alla fyra gå kursen för P-E under hösten. Tyvärr hade flera fått förhinder att komma, men Shadow dök också upp. Jättekul! Alla har växt till sig och blivit mer vuxna i sin kroppsbyggnad och det är skönt att se att alla mår bra, både hundar och ägare.

Eftersom det har varit lite si och sådär med Smillas och mitt samarbete det sista, blev jag jättenervös när P-E sa att vi skulle börja valpträffen med att gå ett litet working-test (utan skott). Föreställ dig min förvåning när det gick jättebra och vi fick ihop 75 poäng. Jag kommer inte ihåg alla delpoängen vi fick, men jag tror att vi fick 19 poäng på sista stationen som var ett närsök. Närsöket gick verkligen jättebra! När vi avbröt för lunch, sken jag som en sol :-)
Efter lunch landade jag som en pannkaka. Vi skulle testa ett litet sök med fem vilt. Smilla tog först en kanin och sen var det stopp. Jag fick henne med möda att ta en and men sen gick det inte längre utan jag avbröt. Jag har tränat med vilt tre eller fyra gånger tror jag, så det kanske inte är så konstigt att hon är ovan. Men jag blev så ledsen! :-( Sen blev jag arg på mig själv, för jag fokuserar så lätt på det som inte är bra istället för att se det som faktiskt har varit bra. Så nu har jag bestämt mig för att sluta fokusera på allt negativt (med hjälp av några sparkar därbak från mina kära väninna).

I dag var det så dags för kursstart i jaktlydnad och apportering. Det var mest teori med genomgång av material och lite grupparbete. Väldigt roligt att träffa andra som delar intresset av hundar! Vi fick också "visa upp oss" för P-E och hans instruktörer Stig och Bente. Sedan delade de in alla i två grupper som vi fortsättningsvis kommer att träna i. Jag gick med Smilla som nummer två av 19 ekipage, för jag ville inte att hon skulle bli för otålig och börja pipa. Efter vår lilla runda stod vi passiva och tittade på de andra. Smilla gnällde lite grand, men det var ytterst lite. När jag märkte att hon blev lite för otålig och rastlös, satte jag in henne i bilen.

Det känns väldigt bra just nu, för nu känner jag igen min Smilla. Visst, hon gick ut för fort på linjetaget under working-testet men det var mitt eget fel. Knallningstendenserna finns fortfarande kvar, men inte som det var när vi var i Älmhult. Pipet finns fortfarande där, men den senaste veckan har det i alla fall inte varit något ylande. Jag har funderat på hur det egentligen var när vi var i Älmhult. Första dagen knallade hon det första innan hon lugnade ner sig, sen gick det jättebra. Andra dagen var det faktiskt inget som fungerade, och det har jag grubblat över. Vi åt en väldigt god middag på kvällen innan med tillhörande dryck. Jag sov ganska dåligt på natten och var följdaktligen trött och, inte bakfull men nja i alla fall lite "dagen efter". Jag kände mig liksom inte riktigt närvarande, kan man säga. Jag vill inte bortförklara något, men jag har bestämt mig för att aldrig träna och vara aldrig så lite "dagen efter". Det är inte rättvist mot Smilla och vårt samarbete.

Veckan som kommer ska jag träna kontakt, för det fick alla kursdeltagare i läxa. Sen blir det träning ensam i lugn och ro på knallningar och avlämningar. I den mån jag nu orkar på kvällarna, så här första veckan på jobbet efter semestern. Det här blev ett långt inlägg, men det har ju hänt lite de senaste dagarna. :-)

Nu börjar min semester att närma sig sitt slut. Usch!! Jag har sån jobbångest! Det hade suttit fint med ytterligare en vecka, tre veckor är lite för kort. Nästa år får det bli fyra veckor på raken. Det var några år sen jag hade det. Det har blivit korta resor med en eller två övernattningar under dessa tre veckor, vilket har resulterat i väldigt lite tid hemma. Jag hade från början tänkt mig att träna mycket med Smilla under semestern, men så har det inte blivit. Jag får försöka skärpa till mig framöver.

Vi var i förra veckan iväg och hälsade på Sally, kullsyster till Smilla, och hennes matte och husse i Älmhult. Bente och Poul-Erik drog med sig husvagnen. Det blev glatt umgänge och lite hundträning. Första dagen körde Poul-Erik igenom lite allt möjligt med oss. Bland annat fick vi börja med stadga, både Smilla och Sally knallade nämligen på markeringarna. Smilla är bra på att markera, om hon inte knallar förstås för då kan det ta ett stund innan hon hittar markeringen.

Jag är lite orolig för hur det ska gå framöver med Smillas knallningar och piperi. Hon har svårt att sitta passiv och vara tyst. Nu gick det lite bättre i Älmhult, så jag hoppas att hon kan lära sig att vara helt tyst på kursen vi ska gå under hösten. Hon har dessutom lite svårt att sitta still, men det vet jag vad det kommer ifrån. Det var det där med vattnet... :-( Jaja, de säger ju att det tar lång tid att lära hunden ett bra beteende och en sekund att rasera det. Det stämmer, kan jag säga.

Efter att de första knallningarna under valpkursen försvann, gick det väldigt bra. Hon satt ordentligt stadigt och jag var aldrig orolig. Men så hade vi vår träningshelg i slutet av maj. Då fick vi träna markeringar med skott och det hade Smilla aldrig gjort förut. Då började hon att knalla. Dumt av mig att inte gå därifrån... Sen dess har det varit upp och ner och nu är det ner. Det känns som att vi inte kommer framåt överhuvudtaget just nu, utan vi får hela tiden backa i träningen till saker som borde sitta vid det här laget. Låter jag otålig? Förmodligen.. ;-)

Linda och jag får instruktioner av Poul-Erik.


Så här vacker utsikt hade vi från Sigges terrass för två veckor sedan,
med fullmåne och allt.