Lassagårdens gikan

I går startade Smilla och jag på vårt första jaktprov, dock inte vårt sista. :) Vi var på SSRK Västras prov i Hunneberg, ett väldigt stort och vackert område utanför Vänersborg. Det var ett väl upplagt prov, i alla fall i den rutan vi var, och måste vara ett av Sveriges största med drygt 120 startande hundar på två dagar.

Jag har faktiskt inte varit så hemskt nervös innan och inte heller på provdagen. I torsdags fick vi en bra genomkörare med ett träningsprov så det var ett bra genrep. Tidigt i går morse åkte Linda, Mats, Cissi och jag iväg med Sally och Smilla. Linda hade samling 8.00 och jag 12.00 för samma ruta, väldigt praktiskt. Eftersom jag startade först på eftermiddagen kunde jag i lugn och ro titta på hundarna som startade innan mig och det var väldigt skönt. Fy för att starta först på ett prov! :S

När vi stod och väntade på att bli framkallade till startplatsen fladdrade fjärilarna rejält! Men när vi kom fram till domare, skytt och sekreterare blåste de mer eller mindre bort. Efter att ha hälsat på domaren, var det bara Smilla, skytten, domaren och jag. Det fanns en del publik men de märkte jag knappt utan jag var totalt fokuserad på Smilla. Första momenten var två enkelmarkeringar och fram dit skulle vi gå fot. Första markeringen kastades synligt även om kråkan inte syntes på marken för högt gräs. Den klippte Smilla direkt. Andra markeringen kastades bakom några små björkar och allt Smilla såg var den högsta bågen i kastet. Det tog en stund för henne att hitta den men gick bra. När hon kom in med den fick hon för sig att släppa den på marken framför fötterna på mig. Jag blev mäkta förvånad men hetsade inte upp mig för det. Det var ju liksom för sent för det... :tired:

Andra momentet var ett riktat närsök och dit var det cirka 15 meter fotgående. Det låg ett antal vilt på 15 meters håll alldeles i närheten av sjön i högt gräs. Smilla gick rakt ut på mitt kommando och när jag blåste söksignal kom hon tillbaka blixsnabbt med en duva (tror jag det var). Dessvärre räckte hon upp långfingret i vädret, sa till mig "Ta denna om du kan, kärringjävel!" och fullständigt spottade ut den framför fötterna. Snacka om att vi har en konflikt hon och jag... :mad:

Dags för vattenmarkeringar. Den första kastades ut på öppet vatten från en båt som låg i vasskanten. Det var en del näckrosor men efter torsdagens övningar var de inga problem. Här gjorde jag ett stort misstag, visade det sig. Smilla simmade rakt ut mot anden men såg den inte riktigt. Den låg väldigt tungt i vattnet och hon simmade till vänster om den. När hon hade kommit sex-sju meter ifrån den, blåste jag stopp och dirigerade henne tillbaka till höger. Hon tog anden och kom in med den, faktiskt fick jag den i hand. Änder tycker hon av någon anledning är bäst att lämna i hand. Andra vattenmarkeringen, en trut, landade i kanten av ett vasstäckt gungfly och syntes relativt tydligt. Hon gick upp på gungflyt till höger om truten och letade en kort stund innan hon gick ner i vattnet igen och simmade för fullt åt vänster, än en gång. Även den här gången stoppade jag men efter lite längre tid än förra gången. Hon tog mina signaler och levererade även den här, tyvärr mitt framför fötterna på mig. Vid det här laget såg jag alla pris flyga sin kos och brydde mig inte så mycket. Smilla lyssnade väldigt bra på pipan och tog mina signaler direkt, hon var otroligt duktig! Misstaget jag gjorde var att dirigera henne för tidigt och jag fick skarp kritik av domaren för det. Han hade velat se henne försöka lösa situationen själv först, vilket hon inte fick möjlighet att göra. Förlåt mig, Smilla! Jag borde vetat bättre. :blush:

Som avslutning var det ett intressant fält. Halva fältet bestod av barrskog med blåbärs- och lingonris och halva bestod av gungfly och lite av en mosse. Stället där vi skickade hundarna ifrån var lite klurigt. Rakt fram växte buskar och träd men terrängen var öppen både till höger och vänster. Till höger var gungflyt och av någon anledning gick de flesta hundarna ut dit, förmodligen för att det var öppen terräng. Det visade sig vara svårt för dem att ta sig därifrån stundtals, en riktigt jobbig terräng. Sex vilt låg ute och Smilla hämtade in fem sen tyckte domaren att det räckte. Hon gjorde ett kanonjobb på fältet! Hon kom tillbaka tom ett par gånger med det var inga problem att få ut henne igen. Hon täckte området bra och rörde sig emellan terrängskiftet utan vidare. Det gick ganska fort för henne också. När hon kom med fasanen, som låg längst ute på fältet, var jag mäkta stolt över henne! :D

Smilla var stadig hela tiden och visade ingen tendens att knalla. Fotgåendet kunde inte varit bättre och hon lyssnade på mig hela tiden. Hade det inte varit för avlämningarna och mitt misstag vid vattenmarkeringarna, kanske vi till och med kunde fått ett första pris. Nu blev det ett andra pris, något som jag är väldigt nöjd med! För tre veckor sen tänkte jag inte ens starta för jag tyckte att ingenting fungerade...

Nu blir det att träna på att hålla fast innan avlämning, något som redan har påbörjats. Jag har en månad på mig att fixa det hela, innan vi förhoppningsvis får följa med på jakt (hoppas jag får följa med i alla fall) och sen har jag anmält mig till ett nytt jaktprov. Nya friska tag!

I söndags hade Labrador Halland vårens poängjakt. Strålande solsken, blå himmel, humlor, tussilago, citronfjärilar, grillad korv och trevliga människor. Vad kan vara härligare på våren? :)

Jag hade bestämt mig för att ställa upp i tävlingen för att träna mina tävlingsnerver, ett lyckat drag. Eftersom jag har jobbat som en tok det sista har jag har inte haft tid att bygga upp min nervositet i förväg, åtminstone en fördel med att jobba mycket. ;) Jag höll mig lugn hela tiden fram till start, då började hjärtat gå och benen blev till gelé... Men jag fokuserade hela tiden på Smilla och skytten (Cissi). Domare Eddie gick bakom och det kändes tryggt. Han pratade mig igenom provet, gav mig lite tips och det gav mig den stöttning jag behövde. Han vet att jag blir väldigt nervös.

Jag var inte orolig att Smilla inte skulle ta viltet eller droppa det vid avlämning, det har fungerat jättebra när vi har tränat. Hon hade inga problem i upptaget men hon droppade några vilt och sen gjorde jag några "baseball-räddningar". Jag tog det bara lugnt när det hände, vilket känns bra. Jag har jobbat mycket med mig själv, för att hålla mig lugn och inte bli irriterad eller arg.

Vi började med två enkelmarkeringar. Smilla markerade väldigt bra och hade inga problem att få in dem. Sedan var det ett linjetag på cirka 20 meter. Hon gick i anvisad riktning men sneddade av lite åt höger förbi några stenar, cirka 3-4 meter från viltet. Nu tog mina nerver ett språng och istället för att lita på henne var jag klantig nog att blåsa stoppsignal, vilken hon naturligtvis inte lyssnade på. Hon kom tillbaka till mig och vi fick lov att försöka igen. Nu var mina nerver på högvarv och jag lyckades inte få ut henne, så jag bröt den punkten. Två fel gjorde jag: jag hade inte tänkt på hur vinden föll och jag litade inte på att hon skulle få vittring även om hon gick lite åt höger. Jaja, jag behöver ju träna på de här situationerna så det är bara att ta åt sig.

Fältet följde efter linjetaget. Det låg över en bäck upp i en brant backe. Smilla hade inga problem att gå över bäcken men det blev efter en stund ett mentalt hinder för henne. Hon har svårt att ta för sig och bredda sitt sök och nu kom hon hela tiden tillbaka tom till mig. Jag fortsatte att hålla mig lugn och klappade om henne och försökte sedan hetsa upp henne att gå ut. Eddie gav mig tipset att hjälpa henne när hon sökte men det resulterade bara i att hon kom tillbaka. Hon är inte van vid att jag pratar med henne när hon söker. Totalt fick vi in fem av åtta vilt, sedan bröt jag för hon var tomkörd. Det som var positivt med fältet var, att hon var två gånger på väg mot Marika som stod och skulle kasta de sista markeringarna efter fältet, men kom tillbaka på mina inkallningar. Det kändes väldigt bra!

Vi hade inget vattenarbete, så vi avslutade med ytterligare två landmarkeringar och ett linjetag. Smilla missade första markeringen men den tog vi in på linjetag istället. Då svällde mitt hjärta av stolthet. Den andra markeringen spikade hon, liksom det sista linjetaget.

Poängmässigt var tävligen inget vidare, vi fick 109 poäng av totalt 160, men jag är ändå nöjd. Jag tränade mina nerver och jag var mycket lugnare än jag var i höstas. Jag fick kvitto på att vi har ett bra fotgående även om en skytt går framför. Smilla markerar bra och går ut på linjetag. Det vi behöver jobba på är fältet och vilthanteringen, så nu vet jag vad som gäller. :)

För första gången skulle jag nu vara med och ordna Hallandsmästerskapet för Labrador Halland. Det är ett inofficiellt jaktprov som också innehåller exteriörbedömning av hundarna. Det ingår också viltspår som alla har chans att gå med hjälp av Dreverklubben. Det var ganska mycket att ordna med, särskilt om man inte är van. Men med hjälp från olika håll, så gick förberedelserna bra.

Tidigt åkte vi ner mot Åkulla där provet skulle gå. Det kom några droppar regn precis när vi satt ut första skylten och snitseln till provet. Usch, om det skulle regna! Även om det är så att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, så blir allt jobbigare om det regnar. Papper blir kladdiga och viltet dåligt lite för fort. Men vi hade tur med vädret. Det blev faktiskt perfekt, molnigt större delen av dagen men inte kallt. För hundarna var det riktigt perfekt.

Jag skrev för domare Eddie och hade en fantastiskt roligt dag! Eddie är en kul prick och jag lärde mig också saker av honom som kan vara bra att ha på lager. Totalt var det 16 hundar som tävlade och det är så roligt att se hundar och förare i samklang med varandra. Det är också roligt att träffa "likasinnade" och prata hund. Efter en tävling blir jag också extra taggad att åka hem och träna, och det kan ju behövas ibland.

Björn Åkesson med Lassagårdens Questa "Scott", som blev vald till domarens bästa hund.

Jag har ju engagerat mig i styrelsen för Labrador Halland som sekreterare. Det är väldigt roligt och jag ser fram emot detta "extraarbete". I går ordnade vi, tja det var väl till största delen Poul-Erik och Bente) vårens poängjakt. Det är en inofficiell tävling som är väldigt prestigelös och mest går ut på att träna på att vara med på ett jaktprov. Det är ett härligt gäng som kommer och det är alltid lika roligt att träffa alla.

I går tävlade jag inte själv, utan jag var funktionär. Under den andra delen av tävlingen var jag sekreterare åt domaren, Poul-Erik, och under den första delen var jag med och la ut fältet. Poul-Erik visste vad han gjorde när han bestämde att fältet skulle ligga i en väldigt brant backe... Det var inte bara hundarna som slet, ska jag säga. Lite stelt var det allt i benen i morse. Men mest mörkrädd blir jag när damerna som är äldre än mig klarade det hela bättre än jag gjorde. Vad säger det om min kondition???

Poul-Erik tävlade med Raja. Det första hon gjorde var att ta i så ordentligt uppför backen i fältet att hon skrapade sig lite på låret och magen. I dag syntes inget på henne, och det var väl tur det. Hon var jätteduktig i nästan allting, men hon pep sig igenom alltihop.
Sigges matte var med och det var det första jaktprovet hon har sett. Nu vet vi båda var skåpet ska stå, så nu ska vi "bara" baxa hundarna på rätt plats (och oss själva kanske?).

Raja gör en fin avlämning efter en markering.

I går var jag med på mitt första riktiga jakprov och tittade. Det var jätteroligt, även om det inte gick så bra för Poul-Erik och Raja. Jag tyckter nog att domaren var lite orättvis mot Raja som bara gav henne ett 3:e-pris. Hon kunde gott ha fått åtminstone ett 2:a-pris.
I vilket fall som helst var det kul att vara med och se och träffa alla andra hundmänniskor, både gamla och nya bekantskaper. Vi hade perfekt väder, i motsats till unghundsderbyt i juni..
Jag kunde inte låta bli att fundera på mig själv i en tävlingssituation. Jag har ju tävlat förr fast i andra sporter, och jag blir ju så nervös!!  Men, det är som en väldigt god vän till mig brukar säga: Tänk inte på det, för då får du bara uppleva skiten två gånger! Mycket klokt sagt.