Vårt första jaktprov
I går startade Smilla och jag på vårt första jaktprov, dock inte vårt sista. :) Vi var på SSRK Västras prov i Hunneberg, ett väldigt stort och vackert område utanför Vänersborg. Det var ett väl upplagt prov, i alla fall i den rutan vi var, och måste vara ett av Sveriges största med drygt 120 startande hundar på två dagar.
Jag har faktiskt inte varit så hemskt nervös innan och inte heller på provdagen. I torsdags fick vi en bra genomkörare med ett träningsprov så det var ett bra genrep. Tidigt i går morse åkte Linda, Mats, Cissi och jag iväg med Sally och Smilla. Linda hade samling 8.00 och jag 12.00 för samma ruta, väldigt praktiskt. Eftersom jag startade först på eftermiddagen kunde jag i lugn och ro titta på hundarna som startade innan mig och det var väldigt skönt. Fy för att starta först på ett prov! :S
När vi stod och väntade på att bli framkallade till startplatsen fladdrade fjärilarna rejält! Men när vi kom fram till domare, skytt och sekreterare blåste de mer eller mindre bort. Efter att ha hälsat på domaren, var det bara Smilla, skytten, domaren och jag. Det fanns en del publik men de märkte jag knappt utan jag var totalt fokuserad på Smilla. Första momenten var två enkelmarkeringar och fram dit skulle vi gå fot. Första markeringen kastades synligt även om kråkan inte syntes på marken för högt gräs. Den klippte Smilla direkt. Andra markeringen kastades bakom några små björkar och allt Smilla såg var den högsta bågen i kastet. Det tog en stund för henne att hitta den men gick bra. När hon kom in med den fick hon för sig att släppa den på marken framför fötterna på mig. Jag blev mäkta förvånad men hetsade inte upp mig för det. Det var ju liksom för sent för det... :tired:
Andra momentet var ett riktat närsök och dit var det cirka 15 meter fotgående. Det låg ett antal vilt på 15 meters håll alldeles i närheten av sjön i högt gräs. Smilla gick rakt ut på mitt kommando och när jag blåste söksignal kom hon tillbaka blixsnabbt med en duva (tror jag det var). Dessvärre räckte hon upp långfingret i vädret, sa till mig "Ta denna om du kan, kärringjävel!" och fullständigt spottade ut den framför fötterna. Snacka om att vi har en konflikt hon och jag... :mad:
Dags för vattenmarkeringar. Den första kastades ut på öppet vatten från en båt som låg i vasskanten. Det var en del näckrosor men efter torsdagens övningar var de inga problem. Här gjorde jag ett stort misstag, visade det sig. Smilla simmade rakt ut mot anden men såg den inte riktigt. Den låg väldigt tungt i vattnet och hon simmade till vänster om den. När hon hade kommit sex-sju meter ifrån den, blåste jag stopp och dirigerade henne tillbaka till höger. Hon tog anden och kom in med den, faktiskt fick jag den i hand. Änder tycker hon av någon anledning är bäst att lämna i hand. Andra vattenmarkeringen, en trut, landade i kanten av ett vasstäckt gungfly och syntes relativt tydligt. Hon gick upp på gungflyt till höger om truten och letade en kort stund innan hon gick ner i vattnet igen och simmade för fullt åt vänster, än en gång. Även den här gången stoppade jag men efter lite längre tid än förra gången. Hon tog mina signaler och levererade även den här, tyvärr mitt framför fötterna på mig. Vid det här laget såg jag alla pris flyga sin kos och brydde mig inte så mycket. Smilla lyssnade väldigt bra på pipan och tog mina signaler direkt, hon var otroligt duktig! Misstaget jag gjorde var att dirigera henne för tidigt och jag fick skarp kritik av domaren för det. Han hade velat se henne försöka lösa situationen själv först, vilket hon inte fick möjlighet att göra. Förlåt mig, Smilla! Jag borde vetat bättre. :blush:
Som avslutning var det ett intressant fält. Halva fältet bestod av barrskog med blåbärs- och lingonris och halva bestod av gungfly och lite av en mosse. Stället där vi skickade hundarna ifrån var lite klurigt. Rakt fram växte buskar och träd men terrängen var öppen både till höger och vänster. Till höger var gungflyt och av någon anledning gick de flesta hundarna ut dit, förmodligen för att det var öppen terräng. Det visade sig vara svårt för dem att ta sig därifrån stundtals, en riktigt jobbig terräng. Sex vilt låg ute och Smilla hämtade in fem sen tyckte domaren att det räckte. Hon gjorde ett kanonjobb på fältet! Hon kom tillbaka tom ett par gånger med det var inga problem att få ut henne igen. Hon täckte området bra och rörde sig emellan terrängskiftet utan vidare. Det gick ganska fort för henne också. När hon kom med fasanen, som låg längst ute på fältet, var jag mäkta stolt över henne! :D
Smilla var stadig hela tiden och visade ingen tendens att knalla. Fotgåendet kunde inte varit bättre och hon lyssnade på mig hela tiden. Hade det inte varit för avlämningarna och mitt misstag vid vattenmarkeringarna, kanske vi till och med kunde fått ett första pris. Nu blev det ett andra pris, något som jag är väldigt nöjd med! För tre veckor sen tänkte jag inte ens starta för jag tyckte att ingenting fungerade...
Nu blir det att träna på att hålla fast innan avlämning, något som redan har påbörjats. Jag har en månad på mig att fixa det hela, innan vi förhoppningsvis får följa med på jakt (hoppas jag får följa med i alla fall) och sen har jag anmält mig till ett nytt jaktprov. Nya friska tag!
Här pustar vi ut efter provet och ska stå passiva när nästa hund markerar på land.
Jag har faktiskt inte varit så hemskt nervös innan och inte heller på provdagen. I torsdags fick vi en bra genomkörare med ett träningsprov så det var ett bra genrep. Tidigt i går morse åkte Linda, Mats, Cissi och jag iväg med Sally och Smilla. Linda hade samling 8.00 och jag 12.00 för samma ruta, väldigt praktiskt. Eftersom jag startade först på eftermiddagen kunde jag i lugn och ro titta på hundarna som startade innan mig och det var väldigt skönt. Fy för att starta först på ett prov! :S
När vi stod och väntade på att bli framkallade till startplatsen fladdrade fjärilarna rejält! Men när vi kom fram till domare, skytt och sekreterare blåste de mer eller mindre bort. Efter att ha hälsat på domaren, var det bara Smilla, skytten, domaren och jag. Det fanns en del publik men de märkte jag knappt utan jag var totalt fokuserad på Smilla. Första momenten var två enkelmarkeringar och fram dit skulle vi gå fot. Första markeringen kastades synligt även om kråkan inte syntes på marken för högt gräs. Den klippte Smilla direkt. Andra markeringen kastades bakom några små björkar och allt Smilla såg var den högsta bågen i kastet. Det tog en stund för henne att hitta den men gick bra. När hon kom in med den fick hon för sig att släppa den på marken framför fötterna på mig. Jag blev mäkta förvånad men hetsade inte upp mig för det. Det var ju liksom för sent för det... :tired:
Andra momentet var ett riktat närsök och dit var det cirka 15 meter fotgående. Det låg ett antal vilt på 15 meters håll alldeles i närheten av sjön i högt gräs. Smilla gick rakt ut på mitt kommando och när jag blåste söksignal kom hon tillbaka blixsnabbt med en duva (tror jag det var). Dessvärre räckte hon upp långfingret i vädret, sa till mig "Ta denna om du kan, kärringjävel!" och fullständigt spottade ut den framför fötterna. Snacka om att vi har en konflikt hon och jag... :mad:
Dags för vattenmarkeringar. Den första kastades ut på öppet vatten från en båt som låg i vasskanten. Det var en del näckrosor men efter torsdagens övningar var de inga problem. Här gjorde jag ett stort misstag, visade det sig. Smilla simmade rakt ut mot anden men såg den inte riktigt. Den låg väldigt tungt i vattnet och hon simmade till vänster om den. När hon hade kommit sex-sju meter ifrån den, blåste jag stopp och dirigerade henne tillbaka till höger. Hon tog anden och kom in med den, faktiskt fick jag den i hand. Änder tycker hon av någon anledning är bäst att lämna i hand. Andra vattenmarkeringen, en trut, landade i kanten av ett vasstäckt gungfly och syntes relativt tydligt. Hon gick upp på gungflyt till höger om truten och letade en kort stund innan hon gick ner i vattnet igen och simmade för fullt åt vänster, än en gång. Även den här gången stoppade jag men efter lite längre tid än förra gången. Hon tog mina signaler och levererade även den här, tyvärr mitt framför fötterna på mig. Vid det här laget såg jag alla pris flyga sin kos och brydde mig inte så mycket. Smilla lyssnade väldigt bra på pipan och tog mina signaler direkt, hon var otroligt duktig! Misstaget jag gjorde var att dirigera henne för tidigt och jag fick skarp kritik av domaren för det. Han hade velat se henne försöka lösa situationen själv först, vilket hon inte fick möjlighet att göra. Förlåt mig, Smilla! Jag borde vetat bättre. :blush:
Som avslutning var det ett intressant fält. Halva fältet bestod av barrskog med blåbärs- och lingonris och halva bestod av gungfly och lite av en mosse. Stället där vi skickade hundarna ifrån var lite klurigt. Rakt fram växte buskar och träd men terrängen var öppen både till höger och vänster. Till höger var gungflyt och av någon anledning gick de flesta hundarna ut dit, förmodligen för att det var öppen terräng. Det visade sig vara svårt för dem att ta sig därifrån stundtals, en riktigt jobbig terräng. Sex vilt låg ute och Smilla hämtade in fem sen tyckte domaren att det räckte. Hon gjorde ett kanonjobb på fältet! Hon kom tillbaka tom ett par gånger med det var inga problem att få ut henne igen. Hon täckte området bra och rörde sig emellan terrängskiftet utan vidare. Det gick ganska fort för henne också. När hon kom med fasanen, som låg längst ute på fältet, var jag mäkta stolt över henne! :D
Smilla var stadig hela tiden och visade ingen tendens att knalla. Fotgåendet kunde inte varit bättre och hon lyssnade på mig hela tiden. Hade det inte varit för avlämningarna och mitt misstag vid vattenmarkeringarna, kanske vi till och med kunde fått ett första pris. Nu blev det ett andra pris, något som jag är väldigt nöjd med! För tre veckor sen tänkte jag inte ens starta för jag tyckte att ingenting fungerade...
Nu blir det att träna på att hålla fast innan avlämning, något som redan har påbörjats. Jag har en månad på mig att fixa det hela, innan vi förhoppningsvis får följa med på jakt (hoppas jag får följa med i alla fall) och sen har jag anmält mig till ett nytt jaktprov. Nya friska tag!
Här pustar vi ut efter provet och ska stå passiva när nästa hund markerar på land.
Valpvakt
Den här helgen är Bente, Poul-Erik och Kinchie på kennelträff hos Lena, Karin och Roger. Då behövs det valpvakt och det är ju såå svårt att säga nej... :P Jag mer eller mindre bor i valplådan, hade den varit större hade jag nog sovit middag där men den är tyvärr för liten. Jag kan sitta i timmar på toalettstolen och titta, lyssna och kela. De är bara för underbara! Nu är de 2½ veckor gamla och har öppnat både ögon och öron. De reagerar på rörelser och ljud och har också börjat några tafatta försök att gå runt i valplådan. Om någon vecka flyttar de ut i valprummet, antar jag, och DÅ kan jag sova middag hos dem. :D
När det gäller träning med Smilla, kämpar jag på med avlämningar både på land och i vatten. Poul-Erik gav mig rådet att låta Smilla hoppa upp med framtassarna på magen på mig och lämna av, för att få rätt ingångar. Inte nog med att jag fortfarande har kvar en gevärskolv på armen, nu är mage och lår fulla med tassavtryck också. Jaja, vad gör man inte för konsten? ;) I vilket fall som helst går det framåt med avlämningarna. Jag har kombinerat den träningen med linjetag och klockan (dirigering) för annars blir det alldeles för tråkigt. Smilla tar signalerna fantastiskt bra och är (för tillfället i alla fall) lyhörd på mina signaler. Hon går inte förrän jag säger till och hon stoppar på signal
I dag gick jag ner till stranden vid Lassagården och började med några linjetag. Ett av dem la jag över krönet till en liten backe ner mot stranden. När jag skickade henne på den, blåste jag stopp precis innan krönet och körde henne sedan ut igen. Klockrent! Hon vände på en femöring och satte sig ner. Jag höll mig lugn och fin, gav henne beröm både för stoppet och sittandet, och körde sedan ut henne. Lycka!
Sen var det dags för vattenavlämningar. Jag började i vattenbrynet och kastade utan att bry mig om att hon knallade på varenda en. Hon knallar inte när andra kastar men gärna när jag kastar själv. Eftersom jag skulle träna på avlämningar i dag, brydde jag mig inte om att hon knallade. Det viktiga var att hon och jag hade roligt och att hon kom och lämnade i hand utan att skaka sig. Naturligtvis skakade hon sig på första dummyn men sen gick det riktigt bra. Jag backade från vattenbrynet och stod till slut cirka 10-12 meter upp och hon droppade inte en enda. Hon hoppade upp på mig och lämnade av nästan alla, så ni kan ju tänka er hur jag såg ut... Jag hade lagt ifrån mig mobiltelefonen (tack och lov) och när vi skulle gå hem igen fick jag stoppa den innanför bh:n, för det var det enda torra stället. Grannarna undrade nog om jag hade badat med kläderna på. :) I morgon blir det samma visa, tänkte jag.
När det gäller träning med Smilla, kämpar jag på med avlämningar både på land och i vatten. Poul-Erik gav mig rådet att låta Smilla hoppa upp med framtassarna på magen på mig och lämna av, för att få rätt ingångar. Inte nog med att jag fortfarande har kvar en gevärskolv på armen, nu är mage och lår fulla med tassavtryck också. Jaja, vad gör man inte för konsten? ;) I vilket fall som helst går det framåt med avlämningarna. Jag har kombinerat den träningen med linjetag och klockan (dirigering) för annars blir det alldeles för tråkigt. Smilla tar signalerna fantastiskt bra och är (för tillfället i alla fall) lyhörd på mina signaler. Hon går inte förrän jag säger till och hon stoppar på signal
I dag gick jag ner till stranden vid Lassagården och började med några linjetag. Ett av dem la jag över krönet till en liten backe ner mot stranden. När jag skickade henne på den, blåste jag stopp precis innan krönet och körde henne sedan ut igen. Klockrent! Hon vände på en femöring och satte sig ner. Jag höll mig lugn och fin, gav henne beröm både för stoppet och sittandet, och körde sedan ut henne. Lycka!
Sen var det dags för vattenavlämningar. Jag började i vattenbrynet och kastade utan att bry mig om att hon knallade på varenda en. Hon knallar inte när andra kastar men gärna när jag kastar själv. Eftersom jag skulle träna på avlämningar i dag, brydde jag mig inte om att hon knallade. Det viktiga var att hon och jag hade roligt och att hon kom och lämnade i hand utan att skaka sig. Naturligtvis skakade hon sig på första dummyn men sen gick det riktigt bra. Jag backade från vattenbrynet och stod till slut cirka 10-12 meter upp och hon droppade inte en enda. Hon hoppade upp på mig och lämnade av nästan alla, så ni kan ju tänka er hur jag såg ut... Jag hade lagt ifrån mig mobiltelefonen (tack och lov) och när vi skulle gå hem igen fick jag stoppa den innanför bh:n, för det var det enda torra stället. Grannarna undrade nog om jag hade badat med kläderna på. :) I morgon blir det samma visa, tänkte jag.
Ett underbart kort när de sover "skaföttes". Titta bara på de små trampdynorna..
