Viltträning
Just nu tränar jag mycket fält med Smilla för hon har en tendens att tappa motivationen efter ett tag, särskilt om hon inte hittar något på en stund. Då stannar hon gärna och äter något gott som harpluttar eller delikatessen rådjursskit. Något som får matte att gå upp i atomer.. :( Det går bättre och bättre så det gäller bara att inte ge upp.
I går hade vi träning med vilt för första gången sen i höstas. Smilla har haft lite svårt att ta vilt, redan från valpstadiet faktiskt. (Jag kommer inte att glömma valpträffen i första taget...) Jag var ute i torsdags med en kråka för att se hur hon uppförde sig och det var inga som helst problem, vilket det inte var i går heller. Så gott det kändes när hon plockade hem allt och dessutom lämnade i hand de flesta av gångerna. :)
Vi tränade både linjetag och fält och vi gjorde nästan allt felfritt. Smilla var lite olydig ett par gånger när jag blåste stoppsignal, något att fortsätta jobba på. När vi tränar hemma stannar hon 9 gånger av 10 men det är ju utan störningsmoment i form av andra ekipage och utan vilt. Fältet la vi ut på en öppen ängsyta så att nästan allt vilt syntes, för att hålla uppe motivationen. Tolv hämtade hon utan problem även om några låg lite undangömda. När hon gick efter dem trodde jag att hon skulle tappa motivationen men det gick bra. Hon gick till och med över en mur för att leta. Det sista hittade hon inte så det tog vi på linjetag, men jag var väldigt nöjd med dagen.
En vacker dikt
Nu har träningssäsongen börjat på allvar och det är så skönt! Det börjar bli lite varmare ute och framför allt ljusare. Fåglarna kvittrar och man riktigt känner hur moder Jord förbereder sig att explodera. Min bästa tid är nu och fram till midsommar.
Jag har haft en påminnelselapp på skrivbordet i över ett halvår om något jag vill visa i min blogg. Det är en väldigt tänkvärd och vacker dikt av Anders Hallgren. Första gången jag läste den hade jag svårt att hålla tårarna borta och så känns det litegrann varje gång jag läser den. Anledningen att jag vill förmedla den i min blogg är att för ett tag sen råkade jag på en valpköpare som inte delar vårt sätt att ta hand om sin hund. Det gjorde väldigt ont att se en strykrädd hund som har (än så länge) en god mentalitet och som fann sig väl tillrätta hos vänliga människor. Tyvärr fick hon inte stanna hos dem utan hennes ägare ville ha henne tillbaka. Med en känsla av maktlöshet har jag fått lära mig att livet kan vara tufft som kennelägare. Det blev många tårar i både sorg och vrede. Ronja, den här är till dig.
En kall nos.
Ett par fuktiga, runda ögon.
En varm blick.
En tass som lyfts och ett huvud som läggs på sned.
Öron som försöker uppfatta och förstå ..
Din hund.
Han bad inte att få komma till Dig.
Han bara kom för att Du ville ha honom.
Han kom till Dig för att ge Dig vänskap
då andra sviker,
sympati då andra är emot Dig,
trofasthet då andra baktalar Dig.
Han kom för att ge Dig kärlek
då Du känner Dig utelämnad,
sällskap då Du är ensam.
Han gör Dig på gott humör då Du är ledsen,
tar emot Dig med glädjetjut
när Du äntligen kommer hem.
Han är någon som behöver Dig,
någon att smeka, leka med
och ha roligt tillsammans med.
Han är beroende av Din omtanke
och Din kärlek.
Han protesterar inte
när du missförstår honom.
Han är utlämnad till Dig
på gott och ont.
Han ger Dig sköna,
avkopplande promenader.
Han ger Dig sällskap.
Han ger Dig kärlek och glädje.
Han vaktar och skyddar Dig.
Han varnar om främmande kommer.
Han överger Dig inte så länge han lever.
Han ger Dig trygghet.
Vad ger Du?
