Lassagårdens gikan

Smilla har lite svårt att lämna av från vatten, för man bara måste ju skaka sig först. Matte pustar, stönar och stånkar... och blir arg emellanåt. Poul-Erik skäller på mig hela tiden över mitt humör. Konstigt egentligen, att jag som är så tålmodig (för det mesta) kan bli så arg på en oskyldig hund? Kan det vara så att jag egentligen är arg på mig sjäv och så går det ut över Smilla? Psykologiskt så det förslår... ;) Men jag kämpar på med mitt humör och det blir sakta bättre.

Det sista har Smilla och jag tränat vattenavlämning i havet hos Bente och Poul-Erik. Det har gått väldigt bra och den sista gången stod vi väl i alla fall 25 meter från vattenkanten och hon lämnade i hand. Sen tänkte jag att jag behöver byta miljö för att befästa att det fungerar. Så blev det som blev, det gick åt pipsvängen. :( Jag har varit i två olika sjöar och tränat och det har fungerat i någon.

I dag åkte jag tillbaka till den ena sjön, iklädd regnställ från topp till tå och gummistövlar. Poul-Erik har sagt till mig att jag får sitta på knä ute i vattnet och börja om från valpstadie. Men jag hade ingen riktig lust att sitta i baddräkt i vattnet i dag... Men jag satt på knä i vattenbrynet och började om från början. Sakta ökade jag på "svårighetsgraden" och till slut stod jag drygt 10 meter från vattnet och hon lämnade i hand. Nu blir det till att ligga i och fortsätta på det viset.  Skam den som ger sig, för enveten, det är jag! :)